(English? Bottom of post! <3)
Hur intresserad jag än må vara av forskning och vetenskap och oavsett hur mycket jag har läst om hur bärande kan påverka förälder och barn så måste jag ändå säga att det har nästan ingenting att göra med varför jag bär mina barn. Ser jag tillbaka kan jag inte säga att det gjorde det i början heller. Vi har burit, och bär än idag, för att det känns bra och för att det är praktiskt. Svårare än så är det faktiskt inte 😊
Som många andra så bar vi vårat första barn under en ganska kort period under de första månaderna, tills hon växte ur det bärdon vi hade då. Vi bar en hel del på kvällarna och när vi var på resa, dock gjorde vi så som många andra och tog med oss vagnen också ”utifall att”. Någonstans i oss så fanns det nog en viss säkerhet i att ta med vagnen (och använda som skötbord ffa) för att det kändes som ”det normala”, det var lixom så man gjorde med små barn. Så över ett par månader så rann det där med bärandet ut i sanden och blev allt mindre i takt med att dottern allt mer accepterade att vara i vagnen.
Sen kom nästa period, när dottern lärde sig gå och vagnen återigen var med mest för ”säkerhetsskull” OM hon behövde sova eller benen inte orkade gå. Och promenaderna till och från förskolan blev oftast i armarna vilket började bli tungt. Så, för oss som lever utan bil och åker mycket kommunalt så blev det väldigt pyssligt att släpa runt på vagnen och skulle man ut i skogen så gick det inte alls. Så jag köpte en toddlersele vilken togs emot med en viss skepsis av omgivningen men som fungerade fantastiskt bra för oss!
Ett halvår senare fick vi reda på att det skulle komma ett syskon och då införskaffades det en hybridsjal… och en vagn. En lillebror kom med buller och brak i kalla februari och när han åkte på en virusinfektion vid två veckors ålder så blev det till att ta skift med honom i sjalen för att underlätta andningen och sen dess fick vi inte honom att acceptera något annat, eller om vi helt enkelt inte accepterade hur obekväm han tedde sig när vi försökte ha honom i vagnen. Lillebror fick också hänga på mig till skolan (grundutbildningen) och då var det onekligen praktiskt att ha honom i sjalen och bara hala ner honom när han ville amma, så lillebror sov sig igenom ett antal föreläsningar, grupparbeten och diskussioner innan pappan tog över och var föräldraledig.
Men livet med två barn under 3 år var inte alltid så smidigt och vid det här laget vägrade båda åka vagn så oftast blev det att jag och sambon tog varsitt barn, men när man var själv med två barn, en lite avundsjuk och missnöjd storasyster och en övertrött lillebror så fick man snällt lära sig att bära båda. In kommer tandembärande, och när storasyster förstod att det fortfarande fanns plats för henne så var det allt mer okej att gå själv igen, i alla fall ibland.
Lillebror växte på sig och önskade mer och mer att få gå själv men ville fortfarande bli buren rätt ofta, så just nu bär vi ofta till och från förskolan, när vi är på platser med mycket folk eller när man är ensam förälder med båda barnen och behöver transportera sig någonstans. Sen har bärdonen fyllt, och gör det fortfarande, en ovärderlig roll vid sjukdom, ohälsa, trötthet, operationer eller andra tillfällen när de små bara inte mår bra och behöver något lite extra av oss föräldrar.
Jag kopplar inte bärdonen till någon specifik typ av föräldraskap däremot tror jag att jag började se lite annourlunda på föräldraskap när jag började använda bärdon, men bärdonet i sig kommer för mig alltid vara ett verktyg och hjälpmedel för att klara vardagen som förälder. Men att bära i bärdon kommer för mig alltid vara ett val som varje enskild förälder gör, däremot tror jag starkt på att vi behöver synliggöra bärandet och visa att det faktiskt finns verktyg som underlättar!
Varför bär du?
ENG:
However interested I may be of research and science and no matter how much I’ve read about how carrying can affect parents and children, I have to say that it has almost nothing to do with why I carry my children. Looking back, I can’t say that it did in the beginning either. We have carried, and carry today, because it feels good and because it’s practical. It isn’t more complicated than that 😊
Like many others, we carried our first child for a short period of time during the first months, until she grew out of the carrier we had. We carried a lot in the evenings and when we were traveling, however, we did as many others and took the pram with us… also… “just in case”. Some part of us felt a sense of certainty and security in bringing the pram (and used it as a changing table mainly) because it felt ”normal”, it was what you should do with babies. So over a couple of months, the carrying became less and less as the daughter increasingly accepted to be in the pram instead.
Then there came another period when the daughter learned to walk and the pram again was brought “just in case”, if she needed to sleep or if her legs got tired. The walks back and forth to preschool were most often done by carrying her in-arms, which began to be really heavy. So, for us who live without a car and travel a lot with buss and/or train, it became a big problem to drag around the pram and if we wanted to spend time in the woods, it did not work at all. So I bought a toddler sized carrier, which was received with some skepticism from the people surrounding, but worked amazingly well for us!
Half a year later, we found out that there was a sibling coming so we bought a hybrid stretchy wrap… and a pram. A little brother came in cold February and when he caught a virus infection at two weeks of age, we took shifts carrying him in the wrap to ease breathing. From then on we didn’t get him to accept anything else or if we simply did not accept how uncomfortable he seemed when we tried to put him in the pram. Little brother also had to tag along with me to school and then it was undeniably practical to have him in the wrap and just lower him down when he wanted to breastfeed, so he has slept through a number of lectures and discussions before dad took over and went on parental leave.
But life with two children under 3 years was not always so smooth and at this point both of them refused to spend time in a pram. Most often, me and my partner carried one child each, but when you were home alone with two children, a jealous and not so content big sister and an really tired little brother, one had to learn how to carry both. In a while, when big sister realized that there still were room for her, it okay to walk by herself again, at least sometimes.
Little brother grew and sometimes wanted to walk for himself, but still he wished to be carried quite often. Right now we often carry back and forth to daycare, when we are in places with a lot of people or when you are on your own with both children and need to go somewhere. The carrying has filled, and still does, an invaluable role in times of illness, health issues, tierdness, surgery or other occasions when the little ones just do not feel well and need something extra from us parents.
I do not associate the carriers/wraps with any specific type of parenting. On the other hand, I do think that I began to look a little bit different on parenting when I started to carry, but the carrier in itself will always be a tool and a tool for managing everyday life as a parent for me. Using a carrier will always be a choice for the individual parent, but I strongly believe that we need to normalize carrying and show that there are actually tools that can make it easier!
Why do you carry?